I matchen mot Bajen hade vi finfint främmande på läktaren i form av bland annat Hermine Dahlerius och Emelie Lindström. Personligen har jag stenkoll på vilka de är, visst jag har spelat med båda men samtidigt är de två av landets stora fixstjärnor och affischnamn på damsidan vad gäller innebandy så då borde väl alla veta vilka dem är eller?

 

Tydligen inte…

 

Jag nämnde att vi hade besök av just dessa två stjärnor efter matchen till några spelare i laget och svaret jag fick var; ”- vilka är de?” Jag satt nästan i halsen och trodde de skojade med mig men sanningen är att dem inte vet vilka dessa två personer är. För mig är det helt obegripligt men samtidigt får det mig att fundera på varför det är så här. Hur kan man som innebandyspelare i division 1 inte veta vilka som är några av landets bästa innebandyspelare? Svaret och förklaringen kom ganska snabbt från en av spelarna. ”- Jag älskar att spela innebandy själv, men avskyr att titta på när andra spelar”. Förklaringen köper jag till fullo och inser att det faktiskt är så på flera håll.

 

Med andra ord finns det två grupper;
Grupp 1- man är involverad i det som sker kring ens eget lag och till det yttersta vad som sker i ens egen serie, resten känns ointressant.

 

Grupp 2- ”innebandynördarna”, de som vet det mesta om de flesta serierna och följer innebandy live (i hallarna) eller via hemsidor och bloggar och har ett intresse av vad som sker i innebandybubblanvärlden.

 

Visst finns det mellanting, men vad händer med innebandyns utveckling om fler och fler blir som grupp 1?

 

 

/Garpen