Ingen trodde väl att det skulle krävas två gamla rutinerade Zundaiter för att jag skulle springa milen, men så var fallet. Igår fick jag en inbjudan att hänga på och ta mig runt milspåret i Ursvik. Det har aldrig hänt förrut att jag sprungit milen bara så där. Dessutom hade jag egentligen vilodag men va fasiken, det är inte ofta jag träffar mina gamla lagkamrater så det skulle väl gå...

Vet inte vad som hände...eller jo, efter ca 7,5 km sa mina ben ifrån. Jag kom i mål men det var nästan med benen hängandes efter kroppen =). Jag har aldrig upplevt något liknande, inte ens i Anja-backen, det var inte andningen som sa ifrån utan benen, det tog verkligen tvärstopp. Antar att 3 dagars hårt jobb för kroppen blev för mycket och med facit i hand borde jag ha vilat kroppen och inte utsatt den för ännu mer, men man lär sig bara den hårda vägen...

 Snacka om att jag var glad att se skylten ovan

Känslig? läs inte detta stycke...
Inte nog med att benen sa ifrån, någonting händer i min kropp när jag pressar den till max. Allt i kroppen vill liksom komma ut från två håll och jag får typ panik, vet inte om jag ska kräkas eller skita. Jag vet att flera zessor upplevde samma sak för två säsonger sedan då vi skulle springa ett maxlopp. Jag undrar egentligen vad det är som händer i kroppen i det läget, någon som vet och som skulle vilja berätta?

Fick iaf ut några positiva saker från gårdagen:
- Jag tog mig runt trots allt som pågick
- Ursvik var inte så mentalt jobbigt som jag trodde innan, vi har ju trots allt haft försäsongen där under ca 5 år och försäsong är ju inte alltid så jätteskoj. 
- Har insett att jag måste köpa nya joggingskor, ny säsong= nya joggingskor. Om det är en positiv sak vet jag inte men jag gillar ju skor så...*ler*
- Jag lärde mig att vilodagen är minst lika viktig som träningen
 

Mina joggingskor har gått sönder, börjar nästan likna Smidiga Skoogs skor =)

 Ps. En sak är säker...jag vill orka lika mycket som mina två harar om 10 år, ni är grymma tjejer!

/Garpen