Igår fick jag mitt officiella handikapp i golf…tjohoo…*klapp på axeln*. Uppspel, x antal fadderrundor samt teoriprov är nu avklarat och det som återstår är bara att öppna plånboken och bli lite fattigare. Men det är det värt, golf är verkligen jätteskoj och jag kommer kunna ha glädje av sporten livet ut.



I lördags tog L med mig på äventyr, vi genomförde min första 18 hålsrunda och det gick som en berg-o-dalbana. Jag blandade fantastiska slag med katastrofala ”jag-kan-så-mycket-bättre-än-det-som-just-hände”-slag.

Jag har insett hur glad jag är över att ha med mig L ute på banan. Fadderrundorna har verkligen varit  värdefulla, jag har fått tips nu i början och dessutom ifrågasätter L mitt agerande ibland och det får mig verkligen att tänka till och rätta till det till nästa slag. L har blivit lite av min trygghet! Fast tro inte att jag kommer vara vilsen nu när jag ska tävla själv, tävlingsdjävulen i mig finns kvar och med okända personer runt omkring kan allt hända, med betoning på ALLT =)

På hål 16 fick L för sig att jag skulle testa ”älsklingen”, en trä 9:a tror jag det var. Jag tog i och fick till världens slag, det kallas nybörjartur till och med L blev paff. Som ni förstår har jag inte släppt ifrån mig ”älsklingen” efter det, materiallirare som jag är men L gav mig förtroendet att låna klubban tills vidare med orden ”- se till att vårda älsklingen ömt”. Med tanke på vårt samarbete har jag svårt att göra annat =)



Kan ni fatta att jag ska tävla om ca två veckor, vem hade trott det när året började?
Jag har redan börjat bli NERVÖS…

Ps. Märker ni att jag blivit en sådan där golfNÖRD som sitter och pratar om hålen och slag hit slag dit. Hur ska det här sluta…?

/Garpen