Jag och Sala var lite hurtiga igår morse, vi slängde på oss lite kläder och täckte de mörka ringarna under ögonen med solbrillorna och gick på långpromenad i Sundsvalls skogar. Vi letade rätt på elljusspåret och sedan gick vi tills det tog slut... så där en 7 km senare stod vi på toppen av skidbacken i Sundsvall. Utsikten var kanon men vi var helt slut, under promenaden insåg vi att det faktiskt bara gick uppåt och väl på toppen fanns det bara en väg ner. Jag har aldrig gått ner för en skidbacke och det här var nog första och sista gången =)

På vägen tillbaka till huset böjde jag på mina fingrar och sa lite fint:

G-gud va stela mina fingrar är
S-men skit de är ju skitfeta, värsta fettofingrarna ju
G-men kolla på dina, dem e ju likadana

På något konstigt sätt hade våra fingrar fått samma symptom som när man flyger och fötterna sväller upp. Blodcirkulationen i händerna var som bortblåst och resterande vägen hem gick jag med armarna sträckta rakt upp i luften och med vinkande fingrar, allt för att få igång cirkulationen.

Man lär sig något nytt varje dag!

Ps. ytterligare ett skavsår till samlingen kom igår...

/Garpen