Den här säsongen har handlat om så mycket mer än resultat i Zundaland. Allt fokus som man lagt på innebandy i alla år har under den här säsongen lagts på så mycket annat runt omkring. Jag har aldrig tidigare varit med om en säsong med så mycket sorg på det privata planet som i år. Oavsett om det handlar om en själv eller någon annan blir man påverkad. Det sägs ju att man måste ha det bra privat för att lyckas på planen och det stämmer verkligen.

Att vara en del av ett lag innebär så mycket mer än att bara träna och vinna matcher. Man umgås i vissa fall mer än vad man gör med sin riktiga familj, dvs. laget blir ens andra hem. Precis som med sin familjen gläds man åt framgångar, bjuder på sig själv, skrattar åt galna händelser och fäller en och annan tår. Man vet att laget och träningarna finns där som en fristad, en stund att få komma bort från allt "jobbigt" och bara vara och få skratta igen. Att få komma ner till träningen, hälsa på alla och bara vara utan att bli utfrågad eller dömd betyder massor och känslan av att ha laget i ryggen kan verkligen betyda allt.

Ett mail, ett sms, en blick, en klapp på axeln, ett skratt...ja, små gester som kan betyda såååå mycket. Kom ihåg att det krävs så lite...men att det kan förändra sååå mycket!

Oj, det blev både långt och djupt...