På tal om sjukdom och att lyssna på sin kropp så kan jag väl erkänna att jag inte är den bästa inom detta område. Vill ju så mycket och då är förkylning och annat bara i vägen. Jag brukar ha en ”bära eller brista”-teori, dvs. känner jag mig lite konstig, att något i kroppen inte riktigt är som det brukar kan jag träna och antingen bryter sjukdomen ut eller så känner jag mig friskare. Brukar vara 50/50.

En sak jag märkt är att jag under de senare åren blivit förkyld fler gånger än vanligt. Jag tror det helt klart att det är stressrelaterat och det faktum att jag ofta har lite för mycket att göra. Det var skillnad när jag pluggade, då kunde man ta en sovmorgon, sluta tidigare och hade mer frihet och tid att vila upp sig. Nu måste jag planera in allt och stressa betydligt mer och det har med största sannolikhet bidragit till att min kropp nu säger ifrån. Problemet ligger också i att jag VILL så mycket, hade jag varit en tjej som bara spelat för att, hade situationen säkert sett annorlunda ut. Dessutom är jag en tävlingsmänniska som hatar att förlora och se mitt lag förlora, vilket gör att man ibland inte tar det bästa besluten...


När jag var junior och spelade i Täby (IK Frej på den tiden) var vi i S:t Erikscupsfinal i Tibblehallen, lite av en skräll. Vi var inte så många spelare och jag och någon till spelade nästan non-stop matchen igenom. Vi mötte Gaiken i finalen med bland annat fröken Wilda Väsby, som senare blev min wingman i Zunda. Man hade kämpat hela säsongen och det var verkligen ett under att mitt lag stod i finalen. Jag var verkligen sjuk men spelade ändå, ville nog inte erkänna för mig själv hur sjuk jag var. Man kan ju fråga sig varför inte tränaren sa åt mig att inte spela men jag tror faktiskt inte att det hade fungerat, både han och jag ville vinna och jag hade nog protesterat.



Hur gick det då?
Om jag minns rätt torskade vi med typ 3-1 och jag var total utslagen de första 24 timmarna efteråt och totalt sjuk i över en vecka efteråt.

Om det var värt det?
Antagligen inte för kroppen, kunde ha slutat riktigt illa. Men för min egen skull, rent mentalt och tävlingsmässigt; JA! Jag hade nog inte klarat av att sitta bredvid, då kändes det som en once-in-a-life-time chans… Hade jag inte spelat finalen, skulle jag nog än idag funderat på om resultatet kunde ha blivit annorlunda.

Varför ska det vara så svårt lyssna på sin kropp och faktiskt avstå?
Blir det någonsin lättare?

/Garpen