Ångesten börjar sakta men säkert släppa taget och mina lungor fylls med mer luft för varje ord jag skriver ner. Det känns som ett lopp i öknen där jag trampar och trampar men sjunker längre och längre ner i sanden. Ett lopp där jag aldrig tycks se mållinjen utan får lita på min magkänsla för att hitta fram.  

Om jag går efter min magkänsla skulle jag säga att jag har kommit halvvägs, vartenda ord som skrivs ner betyder guld i mina ögon och med ca 27 dagar kvar till inlämning och ett heltidsjobb som måste utföras fram till dess känner jag mig rätt så optimistisk....



Jag börjar inse att tiden är knapp...