Ord i media från Salamatchen
Läs vad Salas tränare tycker här
Bakläxa Garpen
G- Du, är det jag eller Salatjejen som väljer sida först (snack om tekning)?
Domaren- det vill jag inte ens säga, det ska du kunna.
G- Jo jag vet men jag har typ inte koll längre.
Jag fick till slut svar på min fråga och visst är det bakläxa på den. Men det finns mycket jag inte har koll på bland alla regler. Jag visst t.ex. inte att man kunde åka ut för våldsamt slag. Hur gör man då, någon som vet?
Jag har klarat mig rätt bra hittills utan att kunna alla regler i innebandybibeln, men ibland får man skämmas lite...
/Garpen
Vad sa han?
Fia- men får man göra sådär, är det ok?
Domaren- nej, det där är inte alls ok.
Fia- men varför blåser du inte då?
Domaren- Det är inte min planhalva, jag är inte där.
Vi som satt i båset blev helt fulla i skratt och fattade ingenting. Kan man inte blåsa för att situationen inte händer precis där du står, även om du ser exakt vad som händer?
Ja, märkliga saker händer på planen ibland...
/Gnurp
Hur länge orkar man leva i innebandybubblan?
Alla har en åsikt (& rätt till det) oavsett om man är spelare, ledare, åskådare, en person som skriver anonymt på diverse bloggar och forum. Ibland går allt snack över styr och i bland kan det tyckas befogat. Men hur länge orkar man leva i bubblan?
Nu kanske jag låter väldigt negativ och luddig och det är naturligtvis inte meningen. Innebandyn är jag uppväxt med och den har givit mig så många minnen, nya vänner, upplevelser, en massa skratt och ytterligare en familj och det kan ingen ta ifrån mig. Att kunna känna sig ”hemma” och trygg i en grupp och kunna ha högt i tak är det inte alla som får uppleva och det tycker jag är tragiskt. Att lägga ner så mycket tid på den idrott man älskar och inte känna sig ”hemma” och trygg gör mig ledsen och tro mig, jag vet vad jag snackar om. Till er som inte hittat hem än, se till att byta förening, för inte ska man lägga ner all sin tid och kraft och inte få någonting tillbaka.
Min andra familj
När jag nu har lite distans till ”bubblan” frågar jag mig själv åter igen, är det värt allt annat jag missar? Är det ok att ”skjuta upp” sina drömmar, att nästan aldrig kunna hänga med vännerna (utanför innebandyn), åka ut och resa, nästan alltid behöva säga ”- nej, jag kan inte då, har match/träning”.
Mitt svar är typiskt svenskt: nja
Vill man lyckas måste man satsa och med det kommer en del offrande, men hur mycket ska man behöva offra? Innebandyn kommer alltid finns kvar men kommer dina drömmar att kunna upplevas och uppfyllas om några år?
Märker ni att jag analyserat och funderat alldeles för mycket under min tid här i värmen? ;)
Ps. Kanske är det min seperationsångest som spökar, snart är det slut på det roliga och dags att ta ta i mitt liv och se till att mina drömmar slår in...
/Gnurpisch
Halvårskrönika a lá Gnurp
Första halvans roligaste match: Matchen mot Sala/Silverstaden hemma. Trots att matchen slutade med förlust 2-3 kändes det som att vi vunnit. Vi vann skotten med 30-9 och spelade så bra som vi kan, allt gick som det skulle bortsett från att vi inte fick bollen i mål. Salas målvakt var väggen själv och gjorde några riktigt sköna TV-räddningar.
Riktigt tråkigt: Uppehållen! Jag har aldrig tidigare spelat en säsong med så långa uppehåll. Att sedan lägga två matcher så nära inpå jul och nyår får mig att fundera om förbundet inte vill annat än att spelarna bara ska spela innebandy och inte träffa sina familjer.
Halvårets/årets replik: Håll huvudet högt, annars ramlar kronan av!
Halvårets roligaste replik i bussen: Coach- Dags att snacka powerplay, kan följande spelare komma längst bak i bussen. Jea- "-Åh, jag som var mitt i boken", ibland är det jobbigt att tillhöra pp-uppställningen =)
Skönaste hallgolvet: Borlänge borta, jag har ju annars Salas som favorit men eftersom detta är halvårskrönika blir det Borlänge. Med 2+1 från Borlänge kanske det märktes att jag trivdes =)
Jag är förvånad...över hur bra försäsongens upplägg varit. Jag känner mig inte trött på innebandyn som jag brukar vara vid denna tid. Att vi dessutom hade ett liv i somras var UNDRERBART! ;)
I like: årets upplaga av tränarstaben. Jag har lärt känna Jeanette på nytt men nu som tränare. Hon har lyckats skapa ett lugn och en trygghet i laget som skapat självförtroende. Kviding gör sitt och lite till och ställer upp i vått och torrt.
Jeanette Kviding
Skönaste segern: Matchen borta mot Telge. Alla zessor tog fram Zundahjärtat och krigade in i det sista. Telge var kanske det bästa laget för dagen, men vi krigade till oss 3 poäng.
Halvårets tjuv: Denna säsong har mer eller mindre en träning per vecka försvunnit tack vare annan aktivitet i Solnahallen. 99 % av fallen har det varit basket men en och annan udda händelse har även inträffat. Detta har medfört att vi zessor kört mer fys än innan under seriens gång och det har helt klart varit till vår fördel; vi är mer spelsugna eftersom vi inte får lira lika mycket, vi blir starkare & lagsammanhållningen har utvecklats till max.
Bästa division 1 serien? Årets upplaga av div 1 östra är inte alls så bra som den var när Sten Sture och Årsta (Uppsala) var i vår serie. Det är för många lag som inte håller måttet. Vet inte om det beror på att det är många unga spelare som fyllts på i lagen eller om det helt enkelt beror på att många lag fått in väldigt många nya spelare (nästan bytt ut hela laget). Men sedan finns det ju undantag med lag som har gamla elitseriespelare som alltid är skoj att möta.
Hur är det möjligt? Att vi leder utvisningsligan men även är det lag som släppt in minst mål i serien. Det stavas grymt B-O-X-P-L-A-Y!
Halvårets träningar: Det finns nog inget lag i serien som spelar så mycket ”två mål” som vi i Zunda. Varför tror ni att jag spelar kvar? Nä, skämt och sido, men det underlättar enormt, ”två mål” är ju det roligaste som finns träningsmässigt!
Zunda med 3 ord första delen av säsongen: Zurr, Zkratt och hjärta
Förklara Zunda: Bella och Minelli kom fram till en bra mening, Vi bor inte speciellt stort men vi har högt i tak!
Halvårets farväl: Plipp och Plupp lämnade skutan för nytt äventyr...på skidor!
Halvårets motivationshöjare: Träningen med Balrog var sjukt skoj. Det var som att komma ner på en stadslagsträning igen, många nya ansikten, riktigt bra övningar och full koncentration.
Halvårets mål: Lisas självmål under "Korpen, Allsvenskan och Elitserien" (under träning). Att teka in i eget mål är bara det värt en guldstjärna, att bollen sedan gick rätt upp i krysset var bara en bonus.
Är det sant? Vi har inte gjort något självmål än....Tosse vad har hänt? ;)
Halvårets prestation: att vi med en A-lagsfemma och resten juniorer lyckades ta oss till kvartsfinal i DM och att där faktiskt ge Täby en match. En av säsongens roligaste matcher personligen, det gick undan och ibland är jag glad över mina 40½ i skostorlek, lyckades ju stoppa ett och annan anfall iaf med båtarna =)
Halvårets "krig": Matchen i DM mot Bajen, det var krig på varje boll och båda lagen plockade fram ett och annat tjuvnyp. Eftersom domarna inte riktigt hängde med var det bara att spela tills blåsningen kom...om den kom. Att vi dessutom gick segrande ur striden med ca 2 skott på mål gjorde inte saken sämre...skit, va skönt det är att vinna de "jobbiga" matcherna.
Halvårets återträff: under försäsongen åkte vi zessor till Linköping och mötte Bergs IK/Linköping i två matcher och vem tränar dem om inte min gamla stadslagstränare från flera år tillbaka. Min första replik kanske inte var den mest artiga: "-känner jag dig?", men vad gör man när man inte kommer ihåg ett ansikte.
Halvårets smeknamn: "Cissi", det kanske inte låter speciellt avancerat men grejen är den att tjejen heter Josefin och ingenting i närheten av Cissi. Hon fick smeknamnet under sin första träning med laget då någon sa: "du hette Cissi va?" Oavsett Josefins svar var smeknamnet bestämt, så nu går Josefin under smeknamnet Cissi =)
Det mest oväntade: Borlänges spel eller ska jag säga försvarsspel, man-man över typ hela banan verkade det som. Följa John säger andra, hur som helst var det lite smått märkligt att uppleva. Jag behövde bara göra min gubbe gumma och sedan springa rakt på mål.
Ser mest fram emot: Favoritmatchen borta mot Sala/silverstaden, alltid säsongens roligaste match och alla vibbar jag får bara av att tänka på den matchen får mig att le. Kan det bli en seriefinal gör det saken inte sämre, men det är en bit kvar dit men hoppas kan man ju alltid. Måste även säga att matcherna mot Västerås som återstår ska bli spännande, två riktigt viktiga matcher.
Jag hoppas...att serien avgörs i sista matchen, under de sista minuterarna...(precis som alla tidigare säsonger)
/Gnurp
SS på bild från VM
foto: innebandymagazinet.se
/Garpen
Två perioder räckte
Måste hylla webben och livesändningarna från VM, riktigt grymt för oss intresserade som inte kan vara på plats live.
Kollade på Sveriges match mot USA igår och slutade titta efter två perioder. Jag kände att 18-0 räckte, blev nästan lite tråkigt att titta på. Roligt att Limpan fick ösa in mål och att tjejerna pumpade på. Nackdelen med de två första matcherna är att det bara har varit full fart framåt. Nu ska hjärnan plötsligt fokusera på försvaret också. Ska inte vara några problem men det ska bli intressant att se vad Tjeckien kan sätta emot.
Limpan
bild från innebandy.se
Fick sms från Smidiga Skoog igår och hon bara garvade över att jag kommenterat Australienskornas målgester. De ska tydligen vara väldigt påhittiga sa SS, finns mängder av idéer kvar, blir roligt att följa.
/Gnurpisch
Sköna målgester
/Garpen
Alla rightare
/Gnurp
Emelie Lindström…vem är det?
I matchen mot Bajen hade vi finfint främmande på läktaren i form av bland annat Hermine Dahlerius och Emelie Lindström. Personligen har jag stenkoll på vilka de är, visst jag har spelat med båda men samtidigt är de två av landets stora fixstjärnor och affischnamn på damsidan vad gäller innebandy så då borde väl alla veta vilka dem är eller?
Tydligen inte…
Jag nämnde att vi hade besök av just dessa två stjärnor efter matchen till några spelare i laget och svaret jag fick var; ”- vilka är de?” Jag satt nästan i halsen och trodde de skojade med mig men sanningen är att dem inte vet vilka dessa två personer är. För mig är det helt obegripligt men samtidigt får det mig att fundera på varför det är så här. Hur kan man som innebandyspelare i division 1 inte veta vilka som är några av landets bästa innebandyspelare? Svaret och förklaringen kom ganska snabbt från en av spelarna. ”- Jag älskar att spela innebandy själv, men avskyr att titta på när andra spelar”. Förklaringen köper jag till fullo och inser att det faktiskt är så på flera håll.
Med andra ord finns det två grupper;
Grupp 1- man är involverad i det som sker kring ens eget lag och till det yttersta vad som sker i ens egen serie, resten känns ointressant.
Grupp 2- ”innebandynördarna”, de som vet det mesta om de flesta serierna och följer innebandy live (i hallarna) eller via hemsidor och bloggar och har ett intresse av vad som sker i innebandybubblanvärlden.
Visst finns det mellanting, men vad händer med innebandyns utveckling om fler och fler blir som grupp 1?
/Garpen
Knäkonst?
Fia tejpade sitt knä så snyggt i helgen och igår ville hon inte vara sämre och fortsatte med sitt konststycke…
Det kallas tydligen knäkonst a lá Fia ;)
Så här såg det ut mot Sala
Igår var tejpen röd och ännu en filur skapades ;)
/Garpen
Nya klubban fick chansen
Gjorde jag rätt val?
Ja, det tycker jag nog, passningarna satt där de skulle och känslan var bra. Som så kallad materiallirare (måste nog ändå ha blivit av med den stämpeln nu tycker jag, finns zessor som är mkt värre) måste jag väl ändå klaga på något, då skulle det väl vara att några av mina skott var lite höga, men jag antar att det sitter mer i huvudet och tekniken än i klubban =)
Min nya kompis
Foto: klubbhuset
/Garpen
Två flugor i en smäll
Funderade tidigare idag på att åka till Solnahallen för att se AIK- Caperio Täby, en match vi zessor sett live nästan verje år så länge jag kan minnas. Kände trots allt att jag ändå spenderar tillräckligt med tid i Solnahallen så varför inte ta vara på den lediga kvällen och avstå från innebandy.
Hur som helst sitter jag nu här och följer matchen live via innebandy.se och hinner även med det pappersjobb jag ändå var tvungen att göra. Två flugor i en smäll, kan det bli bättre? Ja, om jag hade varit där live
/Garpen
Där ser man
Läste följande på Sten Stures hemsida:
Caroline Rengren till FBC Uppsala
Förvånande?
Ja lite faktiskt, lagen spelar ju trots allt i samma serie...
Läste sedan detta i UNT.
/Garpen
Träning & Ladiesedition
Såg att Ladiesedition öppnat igen efter sommaruppehållet (även om sidan just nu har serverproblem) och jag passade på att slänga iväg ett mail till dem med ett förslag. Personligen skulle jag tycka att det var skoj att kunna läsa fler innebandybloggar av damspelare eller lag. Bloggkoll finns ju på innebandy.se men den listan är ju knappast uppdaterad och det finns säkert fler bloggar än så.
Dags att äta lite inför träningen och borra ner huvudet i kalendern…
/Gnurpisch
Avslutade i roligare anda
Efter att ha rensat mina avlopp hemma avslutade jag söndagen i roligare anda genom att åka med Tosse och Jea till Botkyrkahallen och se Balrogs damer köra över Ö-vik. Limpan och Minne hade stundtals lekstuga, riktigt roligt att se. Efter besöket kunde jag konstatera följande:
-Hur i all frid orkade jag åka till Botkyrkahallen 4 dagar per vecka under två års tid och dessutom kommunalt från Täby? Åhhh, blir trött bara av tanken.
-Det bor nog allt en liten innebandynörd i Tosse ;)
-Att göra 3-5 mål på en match tillhör vanligheterna för fröken Lindström och hon tyckte inte ens att hon var bra….hallå, Limpan du är en utpräglad målskytt som gör precis det du ska. Om inget annat inspirerar du oss andra innebandylirare genom att få allt att se SÅ enkelt ut.
-Vet inte om det är för att Balrog alltid gör så många mål eller om de är mätta men jag skulle vilja se mer glädje, spontan glädje vid målen. Det gjordes ett par riktigt snygga mål igår men på något sätt var stämningen ”ännu en dag avklarad på jobbet”. Det kanske bara är jag som har missförstått hela grejen med att göra mål och jublar som aldrig förr när jag gör mål, fast och andra sidan gör jag ju inte mål i varje match så när det sker jublar jag lite extra ;)
-Balrog blir att räkna med även denna säsong, frågan är bara hur långt laget räcker med den tunna truppen.
/Garpen
Premiärdags
Första seriematchen för säsongen…
Längtar redan…
Matchväskan är packad, energiintaget förberett och laddningsmusiken kommer rulla dagen lång…
Det här kan bli en bra fredag, en riktigt bra fredag…
Har en skön känsla i kroppen…
/Gnurpisch
Blir det någonsin lättare?
En sak jag märkt är att jag under de senare åren blivit förkyld fler gånger än vanligt. Jag tror det helt klart att det är stressrelaterat och det faktum att jag ofta har lite för mycket att göra. Det var skillnad när jag pluggade, då kunde man ta en sovmorgon, sluta tidigare och hade mer frihet och tid att vila upp sig. Nu måste jag planera in allt och stressa betydligt mer och det har med största sannolikhet bidragit till att min kropp nu säger ifrån. Problemet ligger också i att jag VILL så mycket, hade jag varit en tjej som bara spelat för att, hade situationen säkert sett annorlunda ut. Dessutom är jag en tävlingsmänniska som hatar att förlora och se mitt lag förlora, vilket gör att man ibland inte tar det bästa besluten...
Benskydd och knäskydd, jag funderade inte på att täcka ännu mer av benen =)
När jag var junior och spelade i Täby (IK Frej på den tiden) var vi i S:t Erikscupsfinal i Tibblehallen, lite av en skräll. Vi var inte så många spelare och jag och någon till spelade nästan non-stop matchen igenom. Vi mötte Gaiken i finalen med bland annat fröken Wilda Väsby, som senare blev min wingman i Zunda. Man hade kämpat hela säsongen och det var verkligen ett under att mitt lag stod i finalen. Jag var verkligen sjuk men spelade ändå, ville nog inte erkänna för mig själv hur sjuk jag var. Man kan ju fråga sig varför inte tränaren sa åt mig att inte spela men jag tror faktiskt inte att det hade fungerat, både han och jag ville vinna och jag hade nog protesterat.
Hur gick det då?
Om jag minns rätt torskade vi med typ 3-1 och jag var total utslagen de första 24 timmarna efteråt och totalt sjuk i över en vecka efteråt.
Om det var värt det?
Antagligen inte för kroppen, kunde ha slutat riktigt illa. Men för min egen skull, rent mentalt och tävlingsmässigt; JA! Jag hade nog inte klarat av att sitta bredvid, då kändes det som en once-in-a-life-time chans… Hade jag inte spelat finalen, skulle jag nog än idag funderat på om resultatet kunde ha blivit annorlunda.
Varför ska det vara så svårt lyssna på sin kropp och faktiskt avstå?
Blir det någonsin lättare?
/Garpen
Jea är skyttekung
Gårdagens "men den här har jag aldrig sett innan": vi upptäckte löparbanan och gymmet i Hallonbergshallen. Med tanke på ösregnet var vi sjukt nöjda med fyndet.
Gårdagens jobbigaste: värmen i hallen, snacka om svettningar...blir egen svetthandduk i båset idag.
Gårdagens vurpa: Nisse stod på huvudet och då menar jag verkligen att hon stod på huvudet, en rätt rolig syn!
Gårdagens luftsving: den stod jag för i powerplay och luftsvingen resulterade i ett mål i baken...uuuups!
Gårdagens hårding: Elli fick en tandflisa utslagen och tand snevriden och åkte till sjukan för att snabbt vara tillbaka med hela munnen bedövad.
Gårdagens märkligaste: en lätt "högljudd" spelare som minsann hade träffat Tosse innan men inte kunde placera henne.
Gårdagens felparkering: Järfällabilen fick sig en skön bot på 500 kr.
I eftermiddag väntar Duvbo så har ni inget annat för er kom till Hallonbergshallen och kolla, matchstart: 16.00
/Garpen
Innebandyhelg väntar
3 matcher väntar i helgen (DM) och det ska bli skoj att spela igen även om inte hela laget är med och spelar. Fick äran att plocka ihop en femma som ska spela tillsammans med junisarna och jag tror vi kommer bli heta =)
Nä dags att sätta på en film och sedan ta igen (även om detta tydligen inte går) lite sömn från veckan.
/Garpen
