Efter att ha varit borta från Sverige i ett par veckor och fått lite distans från innebandyn och lugn och ro i mig själv, inser jag vilken bubbla jag (de flesta) lever i när man är på hemmaplan och lirar. Jag älskar innebandy och allt som händer runt omkring laget, serien och innebandysverige, men bara när jag själv är insyltad i matcher, träningar mm. Jag ser, hör och andas innebandy när jag är hemma och är i den sk. ”innebandybubblan”. Men när bubblan spricker inser jag hur mycket energi, stress och en del irritation innebandyn skapar.

 

Alla har en åsikt (& rätt till det) oavsett om man är spelare, ledare, åskådare, en person som skriver anonymt på diverse bloggar och forum. Ibland går allt snack över styr och i bland kan det tyckas befogat. Men hur länge orkar man leva i bubblan?

 

Nu kanske jag låter väldigt negativ och luddig och det är naturligtvis inte meningen. Innebandyn är jag uppväxt med och den har givit mig så många minnen, nya vänner, upplevelser, en massa skratt och ytterligare en familj och det kan ingen ta ifrån mig. Att kunna känna sig ”hemma” och trygg i en grupp och kunna ha högt i tak är det inte alla som får uppleva och det tycker jag är tragiskt. Att lägga ner så mycket tid på den idrott man älskar och inte känna sig ”hemma” och trygg gör mig ledsen och tro mig, jag vet vad jag snackar om. Till er som inte hittat hem än, se till att byta förening, för inte ska man lägga ner all sin tid och kraft och inte få någonting tillbaka.

 

 

Min andra familj

 

När jag nu har lite distans till ”bubblan” frågar jag mig själv åter igen, är det värt allt annat jag missar? Är det ok att ”skjuta upp” sina drömmar, att nästan aldrig kunna hänga med vännerna (utanför innebandyn), åka ut och resa, nästan alltid behöva säga ”- nej, jag kan inte då, har match/träning”.

 

Mitt svar är typiskt svenskt: nja

Vill man lyckas måste man satsa och med det kommer en del offrande, men hur mycket ska man behöva offra? Innebandyn kommer alltid finns kvar men kommer dina drömmar att kunna upplevas och uppfyllas om några år?

 

Märker ni att jag analyserat och funderat alldeles för mycket under min tid här i värmen? ;)

 

Ps. Kanske är det min seperationsångest som spökar, snart är det slut på det roliga och dags att ta ta i mitt liv och se till att mina drömmar slår in...

 

/Gnurpisch