Jag var i min egen lilla bubbla igår inför distansloppet på träningen. Mina tidigare "harar" var båda borta men tack och lov var Nea med som draghjälp, även om hon försvann utom räckhåll efter 2.5 varv.

Jag kände mig hyffsat stark i början och löpsteget var helt ok fram till sista varvet då jag beslutade mig för att slänga ipoden i backen (vid mållinjen) och bara köra på sista varvet. Det slutade med "sugrörs"-andning och jag kan lova att det kändes, skit va påfrestande det var. I mål kom jag och av ren utmattning glömde jag stänga av klockan. Det kändes inte som om jag förbättrade mig så mkt men när "Härskaren" visade tiden blev jag glad, min drömgräns var sprängd!
Men ni kan vara lugna...en ny drömgräns är redan satt...fast jag hoppas det dröjer innan vi måste springa slingan igen.

/Garpen